Tack Melina!
Nu har du lagt grunden för en fortsatt debatt på denna sida. Allt som härefter skrivs kommer att upplevas som betydelsefullt i förhållande till vad du "skrivit". Antar jag.
Men - seriöst -en debattsida för icke-skrivvilliga internredaktörer är tydligen ingen bra idé. Lägg ner den!

Hejsan visst är det redaktören som bestämmer vad som ska vara med i en tidning?? haha bara undra jag är inte så duktig.....

...och så tog debatten slut!
Eller?
12 inlägg under knappt fyra månader, dvs fram till nu. Denna "iver" att komma i samspråk med kolleger är med andra ord ytterst sval.
Kan bero på många saker.
Att man inte bryr sig om att öppna denna sida.
Att man inte har nå´t att säga.
Att man har för mycket att göra i sitt vardagliga slit.
Att man är för lat.
Möjligen är orsaken lite av varje.

Föreslår därför följande:
Ni som medverkat vid något Rim-semiarium eller liknande – skriv om det ni varit med om. Gärna tillspetsat med dina egna funderingar.
Det kan få oss som inte deltagit i dessa träffar att kanske reagera.

Ett annat sätt att få igång en debatt är att slänga fram en kontroversiell åsikt.
Som t ex att tycka att Rim inte längre har ett berättigande. Att föreningen gärna kunde gå ihop med Informationsföreningen. Det vore ju praktiskt eftersom många Rim:are då kunde få träffa sina chefer (informationscheferna) lite mer intimt och diskutera varför man i företaget inte kunde gå in för att enbart informera cheferna och be dem föra all informationen vidare. Det sägs ju att den bästa informationsbäraren alltid är den närmaste chefen.
Billigt skulle det också bli.

Med en sådan utveckling skulle jag för min del få en möjlighet att fullfölja en idé om att samla de redaktörer som inte tycker sig passa in i den fållan. Dvs de som önskar större, t o m total, journalistisk frihet i sina jobb.
Och som vill att de anställda ska slippa alla de filter som interninformationen normalt försätts med.
Och som dessutom hyllar principen att det som även en enskild anställd i företaget frågar sig och vill ha svar på, skall få det. Av redaktören. Även om svaret är att "det vill ledningen/din chef inte svara på".
Alltså; redaktörer med den grundinställningen skulle jag gärna vilja träffa. Kanske t o m bilda en förening kring – ifall Rim försvann från fältet.
En förening som då gärna kunde fortsätta använda namnet Rim, fast i betydelsen Radikala InternredaktörsMaffian.
Kunde detta vara nå´t att ha åsikter om?

Now we are talking!
Visserligen är vi ännu inte alltför många som debatterar på denna nyöppnade sida. Men det kanske kommer fler - måste komma fler. Uppenbarligen finns det frågor som kan behöva vridas och vändas på.

Vill denna gång knyta an till följande mening i Jespers replik:"Men ska vi vara professionella, trovärdiga och ses som en strategisk resurs inom verksamheter måste vi hela tiden visa att vi bidrar till verksamheten. Och för att lyckas bäst i vår roll måste vi både arbeta nära ledningen och människorna i verksamheten."
Professionella, alltså. Nu är det tyvärr så i denna bransch att vi omöjligen kan bedöma varandras professionalitet eftersom vi inte har tillgång till varandras tidningar. Detta medför tyvärr också att vi sällan kan jämföra vårt pappers- eller webtidningsarbete med andras. Eller lära av varandra.
Däremot anser jag, om vi som Jesper verkligen anser oss vara professionella, att det nu är hög tid att redaktörer för personal- eller företagstidningar i gemen ges det fulla ansvaret för att producera en sådan tidning. Dvs att de även blir ansvariga utgivare.
Alltför många jobbar fortfarande i en miljö där det upplevs som normalt att se en tidningsutgivning som alltför känslig för att redaktören skall kunna ges det fulla ansvaret för den. I stället utses ex vis en VD/GD eller informations-, marknads-, personaldirektör att sköta uppdraget. Ett uppdrag som antagligen har som enda syfte att se till att inget ohälsosamt för företaget/organisationen publiceras. Något som alltså redaktören inte anses tillräckligt professionell att hantera.
Oftast utförs således detta ansvarig utgivaruppdrag av personer som inte medverkar i det redaktionella arbetet.
Och framför allt är de ytterst sällan professionella i meningen kunniga i det journalistiska hantverket.

Men, även om vi i en förening som Rim kan tycka att detta förhållande strider mot vår övertygelse, att den som utför ett redaktionellt arbete också skall ha det fulla ansvaret för detsamma, så är det ändå alltför få redaktörer i sin ensamhet som orkar driva den frågan mot sin arbetsgivare.
Att vi redaktörer emellan utropar oss till proffs hjälper därmed föga när ledningen prioriterar något helt annat, nämligen att inte släppa tidningen och den interna informationen ur sikte.
Så vad är då professionaliteten värd?

Den som önskar diskutera detta med ansvarig utgivarskapet mer ingående, anmäl er till Rim-seminariet fredagen den 16 oktober med Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén. Läs mer om detta på Rims hemsida under Kurser och konferenser. Och ta framför allt med den person som är ansvarig utgivare för er tidning.

Replik till Bo.

”Tryggare att prioritera ledningens beslut och handlande”. Då missar du poängen lite. Min poäng är, som jag har skrivit tidigare, att den interna kommunikationen kopplas till verksamheten. Det gör att vi väljer bort exempelvis korsord, recept eller artiklar om någons intresse för fjällvandring (detta skulle möjligen platsa som en bisats i en artikel, eller i faktarutan under fritidsintressen).

Det är med andra ord fullt medvetet som jag använder begreppet företagsstyrd kommunikation och inte ledningsstyrd, eftersom det är verksamhetskopplingen jag anser är viktig då den innefattar såväl ledning som medarbetare.

Enligt mitt sätt att se det finns det ingen motsättning mellan företagsstyrd kommunikation och att ha ett medarbetarperspektiv. I vår kommunikation tar vi alltid utgångspunkt i medarbetarnas vardag på arbetet, och det är ganska sällan som cheferna figurerar som huvudpersoner i artiklar. Och visst finns det utrymme för kritik och åsikter, det är självklart och jätteviktigt, så länge den är konstruktiv. Det finns också möjlighet för alla att ha inflytande över vad som publiceras i olika kanaler. Exempelvis när det gäller vårt intranät är vi så fritänkande att alla som vill faktiskt kan skriva och publicera nyheter. Idag har vi cirka 50 personer från olika delar av verksamheten som har möjlighet att publicera.

Jag tycker generellt att det här med att ”redaktörer får arbeta journalistiskt” är väldigt intressant. Uppenbarligen finns det lite olika syn på detta. Vårt (Stena Lines infoavd) huvuduppdrag är att vi ska leverera bra internkommunikation som leder till välinformerade medarbetare. Till detta använder vi självklart de journalistiska arbetsmetoderna när vi gör vår tidning, skriver på intranät, gör nyhetsbrev etc. Men vi ser oss definitivt inte som interna ”fristående” journalister. Trots att jag har journalistbakgrund så ser jag inte att fördelarna med ett sådant arbetssätt skulle väga över. Tvärtom skulle det försvåra vårt arbete när det gäller att arbeta framgångsrikt med både intern och extern kommunikation.

Du bemöter också våra siffror med Jan Strids ”avslöjande”. Trots att det, som du skriver, var många år sedan så kanske dom fortfarande gäller? Här är lite kompletterande siffror från våra mätningar:

* 79 procent håller helt eller till stor del med om att tidningen innehåller relevant information för dem.
* 55 procent tar hem tidningen och läser den hemma.
* 75 procent saknar inget i tidningen.

Utan att på något sätt slå mig (oss) för bröstet och säga att vi gör allting perfekt visar detta att den strategi vi valt för vår internkommunikation faktiskt fungerar rätt hyfsat trots allt.

Diskussionen mellan Jesper och Christer är intressant av flera skäl. Här avslöjas ju bl a den bredd av åsikter som finns, alltid har funnits och alltid kommer att finnas bland oss som jobbar (eller har jobbat) med den interna informationen i företag eller organisationer.
Å ena sidan de på den totala "öppenhetskanten". Och å den andra sidan de som i sitt kommunicerande känner sig tryggare med att prioritera ledningens beslut och handlande.
Emellan dessa extremer ryms sedan alla, säkert de flesta, som ibland varken vet ut eller in var de skall placera sig på denna skala. Och de som faller till föga och väljer det enkla och bekväma.
Inget ont i att då välja att göra en ledningsstyrd pappers- eller webtidning. Den redaktörens arbete måste respekteras. Likaväl som den som getts möjlighet att utforma en tidning som alltid eftersträvar att ge befogat utrymme till alla som berörs av en fråga.
Jesper klarar av detta senare krav på öppenhet genom att bjuda in till debatt och dialog, exempelvis på intranätet. Gott nog, i en "företagsstyrd" (som väl egentligen borde kallas ledningsstyrd - företaget är ju liktydigt med alla anställda) kommunikation.
Men i ett företag, där redaktören getts möjlighet att arbeta journalistiskt, väntar denne knappast på att en artikel skall göras komplett med en efterföljande diskussion eller debatt. Avvikande åsikter försöker han eller hon få med redan i själva artikeln.
Men detta utesluter förstås ändå inte möjligheten till reflektion och diskussion i någon kanal som, liksom papperstidningen, skall kunna nås av alla i företaget.
Det uppstår med andra ord ofta en klyfta mellan synsätten på vad vi menar med en "fungerande INTERNkommunikation". Och det är ju bl a därför Rim finns. Det är här vi kan diskutera och lära oss förstå varandras ståndpunkter. Bl a den "halshuggning" som Jesper gör av tidningar som exempelvis även ägnar sig åt skriva om vad medabetare gör på sin fritid.
Jag antar att han med detta menar att han själv aldrig skulle komma på tanken att i en djupare intervju med en ny chef - för att inte säga en vd - nogsamt skulle ha undvikit alla frågor som gör ett människoporträtt komplett. Dvs de om dennes fritidsintressen.
Vill också komplettera Jespers bild av att Stenas tidning läses av cirka 80 procent av alla medarbetare. Jan Strid på Göteborgs Universitet "avslöjade" för många år sedan att all skriftlig information som skickas ut till anställda, oberoende av innehåll eller hur den ser ut, läses av just dessa 80 procent. Motiveringen till dessa höga siffror är att man som anställd förstås alltid är nyfiken på om en text innehåller något jag kanske måste känna till.
Fast detta behöver ju inte betyda detsamma som att den anställde därmed känner sig välinformerad.

Hej Christer, avsikten med mitt debattinlägg var inte att klanka ner på dina artiklar. Syftet var att uttrycka min allmänna känsla av att diskussionerna om internkommunikationens roll inom föreningen inte stämmer överens med min bild av vad som är viktigt.

Att prata om bra texter och ”redaktionellt sting”, visst kan väl det vara relevant. Men det är inte där diskussionerna om bra internkommunikation ska ta sin utgångspunkt. Jag är av den åsikten att kommunikation och kanaler måste ses som en helhet. Hur samverkar tidningen, intranätet, nyhetsbreven och cheferna? Vilka budskap ska vi kommunicera och till vilka målgrupper? Hur ser kommunikationsplanering ut? Vilka mål ska vi sätta med kommunikationen och hur ska vi mäta? Det är i sådana frågeställningar allt kommunikationsarbete måste ta sin utgångspunkt, därefter kan vi prata om hantverket.

Som jag ser det finns det ingen motsättning mellan att kommunikationen som är kopplad till affärsmålen och att ha högt i tak. Vi bjuder ständigt in till debatt och dialog i olika former. Ett tydligt exempel är vårt intranät där alla kan kommentera de artiklar som publiceras, alla som vill kan starta en intern blogg eller skriva i de forum vi har på intranätet. De enda krav vi har är att man inte skriver anonymt, att man inte ägnar sig åt personangrepp, att man inte avslöjar affärshemligheter etc.

När vi gör mätningar bland medarbetarna om vår internkommunikation får vi - trots att vi säkert enligt den gängse normen ägnar oss åt ”företagsstyrd” kommunikation - höga siffror. Cirka 80 procent av alla 5 700 medarbetare läser varje nummer av tidningen, cirka 70 procent använder intranätet minst tre gånger i veckan för att ge två exempel.

Jag tycker vi faktiskt ska vara stolta över att informationsavdelningar har blivit något naturligt och självklart inom många företag och organisationer och att vårt arbete ses som viktigt. Men ska vi vara professionella, trovärdiga och ses som en strategisk resurs inom verksamheter måste vi hela tiden visa att vi bidrar till verksamheten. Och för att lyckas bäst i vår roll måste vi både arbeta nära ledningen och människorna i verksamheten.

Självklart kan vi utbyta information, maila mig din adress så skickar jag några nummer av vår tidning.
Mvh
Jesper

Svar till Jesper Waltersson.
På vilket sätt är ”måttet rågat”, undrar jag när jag läser ditt inlägg? Diskussionen om högt i tak, vem vi skriver för, hur vi som internkommunikatörer förhåller oss till vår yrkesroll etc handlar om kvalitet och bra texter. Inte om att leka Janne Josefsson.

Jag tror de flesta av oss som jobbar inom detta område är helt på det klara med vilket syfte personaltidningen har. Och jag kan skriva under på dina formuleringar om att en personaltidning ska utveckla verksamheten och skapa vinst i någon mening. Samtidigt kan man problematisera detta påstående genom att fråga sig hur och när en artikel skapar vinst och utvecklar företaget? Är det genom att ge en ensidig bild organisationen och bara föra ut ledningens budskap? Slopa medarbetarperspektivet som Telia-Sonera?

Även om man kan köpa din formulering om personaltidningens syfte ska vi själva vara försiktiga med att använda denna retorik i vår vardag. Du skriver att ert redaktionella arbete ”alltid har en koppling till företagets övergripande mål”. Om det handlar om att välja bort matrecept och yoga, så ok. Men om man tycker att kritik och debatt är kontraproduktivt (jag har hört argumenten själv) så ligger man rynkigt till. Tillämpar man detta synsätt strikt i praktiken förstärker man den självcensur som vi redan lever med. Och det drabbar medarbetarna i form av sämre texter och låg trovärdighet.

Vi kanske ser det här från lite olika perspektiv. Jag arbetar i en offentlig verksamhet där våra grundlagar faktiskt ger stöd för transparens och öppenhet. Socialförsäkringen är en del i det offentliga samtalet, vilket jag tycker även ska prägla vår interna kommunikation.
Du arbetar i ett privatföretag med vinstsyfte.

Det här är ingen kritik mot Stena Line och ert informationsarbete. Jag vet ju inte hur era tidningar eller artiklar på intranätet är. Därför har jag ett konkret förslag: Varför inte utbyta texter? Du skickar några exempel på artiklar, intranät eller tidning, som du själv tycker är bra och gärna sådana som du tycker skapar vinst och utvecklar företaget. Så skickar jag över några dito alster från vår textproduktion. Ok?

Sentensen i mina artiklar handlar om att intranäten tappar redaktionellt sting, för att citera min egen rubrik, vid en övergång från papper. Det behöver ju inte handla om att kritik försvinner, det är ju inte så högt i tak längre i våra personaltidningar. Utan mer att de redaktionella ambitionerna kommer till korta. Det framgår ju i både Landstingets och Telia-Soneras fall. Och om detta tycker man olika, vilket också framgår av artiklarna.

Det jag märker i kommentarerna här på forum är att man fortfarande gör en åtskillnad mellan papperstidningen och intranätet. Och det kanske man ska göra också så länge det finns både och inom företaget/organisationen. Men allt fler hamnar i ett läge där intranätet får bära all information. Och det måste man mentalt förebereda sig. Annars hamnar man i samma situation som landstinget i Stockholm.

Detta var inget direkt svar på Jesper Walterssons inlägg. Jag återkommer om detta

Hej RIM, jag har varit medlem i RIM under några år och upphör inte att förvånas av den romantiserande bild som ständigt förs fram om personaltidningens roll. När jag läste senaste numret av Redaktören med temat ”personaltidningen som försvann” var måttet rågat.

För mig som arbetar på en informationsavdelning på ett privat företag är det inget snack om personaltidningens syfte. Det är självklart att den liksom alla övriga kanaler och all annan verksamhet inom företag finns till för att bidra till att verksamheten utvecklas på ett positivt sätt – såväl ur medarbetarperspektivet som ur ekonomisk synvinkel.

Vi lyfter ständigt fram medarbetare, dagliga problem eller positiva historier i tidningen, på intranätet eller i olika nyhetsbrev. Men alltid med en koppling till företagets övergripande mål.

Vill man ha en tidning som innehåller matrecept, yoga, ny teknik eller skriver om vad medarbetarna gör på fritiden så får någon annan än företaget betala för en sådan produktion.

Jag tycker det är dags för RIM att lyfta blicken rejält och inse att kommunikation inte har ett egenvärde utan liksom alla andra funktioner inom en organisation måste bevisa sin nytta för att ha ett existensberättigande.

Jo, det är förstås sant att både intranätet och papperstidningen behövs och att de kan komplettera varandra. Det jag däremot tror att inte sker i företag och organisationer är att man utnyttjar intranätet fullt ut. Exempelvis borde det inte vara speciellt svårt att öppna för diskussion och debatt på nätet om sådant som det skrivits om i papperstidningen. Så som det nu gjort här hos oss i Rim.
Kan inse att det skulle krävas ganska mycket övervakning och administration för att klara av en debattanstormning på nättidningen från exempelvis 10 procent av de anställda i ett företag med låt oss säga 1000 anställda.
Men å andra sidan skulle ett enprocentigt deltagande kanske vara alldeles tillräckligt. I vanliga medier brukar det ju kallas "folkstorm" redan om 50 av Sveriges nio miljoner invånare reagerat på något "fruktansvärt" med debattinlägg/telefonsamtal till tidningar och radio/TV.
En satsning på en debatt av Rim-typ i någon av Rim-medlemmarnas kanaler i sina respektive företag och organisationer kanske redan finns. Skriv om detta i Redaktören i så fall.

Det är ett jättebra förhållande, som kan hålla länge. Om man sköter det på rätt sätt, förstås. De två har olika informationsuppgift och de ska förstås användas så att deras respektive fördelar kommer till sin rätt, det vill säga: Snabba korta nyheter i intranätets nyhetsdel och fördjupningar samt längre artiklar i den tryckta personaltidningen. Har man intranätet som arbetsredskap finns det förstås längre instruktioner, interaktivitet och annat också där.
/Alf

Det beror naturligtvis mer på om man har tillgång till en dator eller inte i sitt arbete än hur många anställda man är. Med internet i mobilerna kommer säkert intranätet där också mer och mer.

För 100 personer är det heller inte så viktigt med en tryckt tidning. Men för 2000, som i Örgryte! Nu drar ledningen ner utgivningen från åtta nummer per år till sex. Det betyder att många anställda inte kommer att få veta vad som händer i andra delar av förvaltningen mer än tre ggr per termin. Dåligt!

Vi har aldrig haft en papperstidning. Tidigare hade vi ett digitalt internt infoblad. Därför blev det verkligen ett jättelyft när vi lanserade intranätet!